Inga babysar än och Lia fortsätter med sitt bakande. Idag gjorde hon lakritsmacarons och morotskakor. Få se om hon gör Hallon och pistagemacarons imorgon. Det är i alla fall rätt komplicerade kakor, men såååååå goda:)

Janne jobbar sent idag så Lia har även fått ta promenader med hundarna. Jag har vart ute en sväng med småhundarna imorse.

Inatt sov jag som en stock och behövde inte ens gå på toa på natten. Men inga känningar har jag heller så imorgon åker jag på jobbet... Blir skönt att komma bort hemifrån ett tag i alla fall, men det blir heldag så jag gruvar mig för hur jag ska klara mig utan eftermiddagsvilan...

Skulle försöka bedöma denna graviditet nu så här på sluttampen. Den började ju rätt vanligt med illamående och sånt. När jag väl fick tag på åksjukepiller kändes det bättre, men då blev jag trött istället. Sen kom en lite lugnare period när det faktiskt kändes helt OK att vara gravid. Det var då nån gång jag började acceptera att det fanns en liten en i min mage och att jag snart skulle få en till baby. Sen kom ju mardrömmen strax före jul, med blödningarna. Eftersom jag fått ett sent missfall tidigare var jag såklart rätt hispig. Sen när det visade sig att babyn var OK, tyckte jag nog att det var lite väl överdrivet att vara sjuksskriven. Problemet var att jag bara behövde röra mig lite så fick jag jätteblödningar. Tur som var flyttade sig moderkakan så faran gick över och det var bara att njuta igen, tills AAAAJJJJJ!!! Jag fick "knivar" mellan benen. Hade aldrig upplevt nått liknande förut så jag var tvungen att ringa barnmorskan och fråga vad det var för fel på mig. Hon svarade då att det inte var nått fel på mig och att det bara var foglossningar... Jahapp... Det kan man i alla fall inte dö av även om det var bland det smärtsammaste jag varit med om. Jag kunde knappt röra mig i sängen och att resa sig upp när jag suttit var en plåga...

Sen kom det värsta, farfar blev sjuk och dog. Så otroligt mycket sorg i hjärtat under en tid som man borde vara lyckligast i världen. Det var så hemskt, så hemskt och det hugger fortfarande till i hjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att kunna träffa honom igen, inte höra honom igen, inte se honom igen... Och att lilleman inte kommer att få lära känna honom. Det har ju varit rätt många dödsfall den senaste tiden, med farfar, farmor Siri och Pekka.

Den senaste tiden har dock varit rätt lugn, har inte haft mer ont - förrutom i armen, mitt karpraltunnelsyndrom - och jag har känt mig rätt lugn! Men less så klart!!! Nu har jag haft mycket sammandragningar och förvärkar som ibland har gjort rätt mycket ont så det har gjort att jag inte kunnat sova så värst bra. Men snart är det över - högst 19 dagar kvar tills jag får träffa lillen

Så man kan säga att det varit lite av en bergochdalbana... Men jag har aldrig känt mig "strålande", i min livs form eller sexig eller allt som folk påstår om gravida kvinnor. Snarare otymplig, stor och klumpig. Och inte har det hjälpt att nästan ALLA sagt att jag är SÅÅÅÅÅ stor och undrat om jag har två barn där inne. Har inte gått upp alls lika mycket med lilleman som med tjejerna och det mesta jag gått upp är vatten i armar och ben (särskilt benen:( ). Men lilleman har legat på ett helt annat sätt och moderkakans läge har gjort att han tryckts ut mer än han annars skulle, vilket också medfört att magen syntes nästan på en gång... Och det tror jag att många vet om, att det beror på läge och form av livmodern, men det är väl roligt att kalla gravida för tjockisar eftersom "Det är den enda gången man får säga så till andra". Men jag säger er bara, ni får gärna säga att jag är tjock om jag är det, även om jag inte är gravid. För det kanske är då man behöver höra det eftersom det är det man kan påverka. Graviditet kan man inte påverka, tyvärr....

Kramisar